All About Arasen

Sluta säga åt mig hur jag ska må och vad jag ska göra!

Borderline/DBT, Det som kallas vardagen, Tankar och sånt Permalink0
Jag är trött på att folk talar om för mig hur jag ska må och vad jag ska göra. På sista tiden har jag känt att det har varit lite mycket. Jag har känt mig väldigt överväldigad av hela den här mammagrejen. Jag känner hela tiden att jag måste överprestera och det gör mig helt slut. Även de dagar då jag inte gör någonting.

"Låt henne skrika fem minuter, det dör hon inte av!" På riktigt? Gör hon inte? Det hade jag absolut ingen som helst aning om! Jag är mycket väl medveten om att hon inte dör av att skrika en liten stund medan jag lagar mat eller gör något annat som behövs göras. Anledningen till att jag inte vill att hon ska skrika/gnälla när jag gör nåt annat är för att jag blir stressad.

Jag vet att jag inte är som alla andra. Jag har mer känslor än andra. Jag har borderline. Jag har lärt mig att leva med det. Det andra inte förstår (uppenbarligen) är att jag inte fungerar som andra gör i vanliga situationer. När jag säger att jag har svårt för något eller inte klarar av något så menar jag det. Det är inte bara lathet, även om det kan verka som det ibland.

Jag får ofta höra att jag ska skärpa mig. Jag gör det absolut bästa jag kan göra. Hur ska jag kunna skärpa mig och göra ett bättre jobb än mitt egna bästa? Sluta jämföra mig med andra personer och/eller dig själv. Jag är den jag är. Och jag har det svårt ibland. För ett par år sedan var det värre. Så mycket värre. Jag har kämpat som ett djur för att komma dit jag är idag och jag vet att resan inte är slut än. Jag kanske inte går min DBT behandling längre, men jag jobbar fortfarande på problemen jag har utifrån det jag har lärt mig där.
 
"Som man bäddar får man ligga, det är du som har valt det här!" Ja, jag valde att inte göra abort när jag blev gravid igen. Trots att jag visste att pappan inte ville ha något med oss att göra (han ändrade ju sig sen efter att hon blev född). Jag valde att vara ensamstående. Jag visste att det skulle bli tufft, men jag valde också att vara optimistisk. Mestadels av tiden har jag varit optimistisk, men det går inte att vara hundra procent optimistisk alltid. Inte för mig i alla fall.

Jag visste att det skulle bli tufft, men jag insåg nog inte hur tufft det faktiskt skulle bli. Efter att jag blev sjuk i somras har jag haft väldigt svårt att få in bra rutiner och det är något jag jobbar på. Min inre stress och det faktum att jag aldrig kopplar av är nog det som spelar in mest roll. Och min oförmåga att våga lita på folk. Jag hade lättare att lite på folk förut, men inte längre.

Stressen gör det svårt för mig alltid. När jag är stressad ser det ut som att jag är lat. Jag ska inte säga att jag inte är lat för det är jag, men ibland tror folk att jag är det i vissa sammanhang när det egentligen är stressen som ställer till det för mig. Det är bland annat på grund av min oförmåga att hantera stress som jag inte kan jobba. Jag vill jobba. Jag vill jättegärna ha ett jobb. Dels för att tjäna ihop mina pengar, men också för att ha något att göra. Jag H A T A R att gå hemma dag ut och dag in. Det driver mig till vansinne.

Jag kan tänka mig att det kan vara svårt att förstå vad stress gör med mig. Jag brukar kalla det för "blackout" i brist på bättre ord att beskriva det med. När jag blir stressad känns det som om jag går sönder inifrån. Som att jag slits itu på mitten. Eller på fler ställen beroende på hur stressad jag är. Jag blir stressad när det händer mycket på samma gång. Och för mig kan det vara mycket även om det kanske inte är nåt alls för någon annan. Jag ser allt som gör mig stressad och blir nästan som förlamad inifrån. Jag kan bara inte göra det jag borde göra. I vissa fall när det är väldigt mycket på samma gång så står jag och förstår inte vad som ska göras, även om jag egentligen vet.

Ett exempel vi kan använda är från när jag gick i gymnasiet. Det var då jag upptäckte att jag hade problem med stress. Jag insåg bara inte hur mycket problem jag hade med det. Jag stod i disken. Vi gjorde vårat projektarbete och vi hade massa barn där som lagade mat med oss och vi bjöd deras föräldrar. Tre eller fyra personer kom fram till mig och sa att det är dags att göra ditt och datt och jag måste göra dutt, för det var verkligen på tiden. Och jag blev stressad. Så stressad att jag inte ens kunde röra mig ur fläcken. Tillslut fick mina vänner ta över. Jag stod och gömde mig i disken tills min stress var över. Jag fixade det inte och egentligen var det nog inga stora grejer som skulle göras.  

Nu låter det säkert som om jag tycker det är pest och pina att vara tvåbarnsmamma och att stressen alltid tar över. Så är det inte. Jag älskar mina barn och jag känner obeskrivlig lycka och kärlek till båda. Jag ångrar absolut inte beslutet jag tog att behålla Ness. Tvärtom tycker jag att jag har utvecklats ganska mycket efter min senaste graviditet. Jag har börjat hantera ekonomin bättre. Jag ska inte påstå att jag har massa pengar kvar vid månadens slut, för det har jag inte. Men jag har blivit bättre att se skillnad på vill ha och behöver. Jag har också lärt mig att kolla om jag har råd med något innan jag nöjesköper det.

Jag har mognat på så många plan. Och jag är stolt över mig själv. Riktigt stolt. Därför sårar det mitt ego när jag har en dålig dag och folk talar om för mig hur jag ska känna, hur jag borde må och vad jag borde göra istället. Låt mig få känna som jag gör. Låt mig få göra som jag gör. Gör jag inte saker på mitt sätt så blir det bara värre. Det kan jag garantera. Jag behöver få känna som jag gör och göra som jag gör. Jag säger inte åt dig hur du ska känna eller göra. 

Nu blev det här inlägget mycket längre än vad jag planerat. Det tog lite längre tid än planerat att skriva också. Det var egentligen läggdags för längesen, men jag har en "jag-bryr-mig-inte-dag" idag så det är inte hela världen. Jag kände för att skriva av mig och nu har jag gjort det. Det här är något jag funderat på ett tag, så det behövde skrivas. Jag har svårt att släppa saker om jag inte får ventilera tillräckligt och jag ventilerar som allra bäst på bloggen. Om ni har orkat läsa så här långt vill jag bara säga tack för att ni orkade. 

Är inte det här världens stoltaste storebror? Jag älskar dessa två varelser mer än allt i världen, även om dom ibland driver mig till vansinne.
 
 
 
 
 
Till top