All About Arasen

Vissa känslor jag har vill jag inte att folk ska veta om. Det är liksom enklare att lida i tysthet istället för att göra något utav det. Jag antar att jag har fått för mig att om jag faktiskt säger något så blir såret inom mig större och jag har inte velat/orkat/klarat av att hantera det. Det jag kommer att skriva nu vet alltså inte min pappa om förrän han läser det här. Inte allt i alla fall..

När jag föddes så valde min mamma att behålla mig. De var inget par och jag vet inte ens om han visste något innan mamma hade beslutat sig för att behålla mig. Min pappa var inte redo för att bli pappa så ung. Det vet jag nu, men jag visste inte det när jag var liten.. Därför kändes det som om han inte ville ha mig. Det plågade mig länge och gjorde ont väldigt länge.

Jag träffade honom ett par gånger om året, men inte alls så ofta som jag hade velat. Om det bara berodde på att han bodde och pluggade i en annan stad vet jag inte. Jag vet bara vad jag själv kände. Jag träffade min farmor och så ganska ofta och även om jag kände att jag tillhörde familjen så kände jag aldrig helt att jag var en av dom. 

Jag har alltid sett min pappas släkt som lite finare. Och jag har aldrig känt att jag tillhör det. Jag är inte lika "fin". Jag vet inte om jag någosin har varit det. Alla åkte på semester tillsammans. Utom jag, Återigen vet jag inte om det var för att han inte var redo då eller varför jag aldrig fick följa med. Det kan inte ha varit för att jag varit ett barn eftersom min kusin fick följa med och hon är yngre än vad jag är. 

Jag växte upp med mammas dåvarande man som min "pappa". Även om jag älskade honom så skulle han aldrig kunna ta min pappas plats. Även om jag kände mig oönskad och bortglömd av min pappa så älskade jag honom väldigt mycket. Jag har alltid haft en väldigt stor önskan av att lära känna honom. Jag kände aldrig riktigt min pappa när jag var liten. 

När jag blev äldre konfronterade jag min pappa, Det var då jag fick veta att han inte var redo för att bli pappa när jag föddes. Jag har varit så arg och besviken på honom. Ett tag vägrade jag att prata och träffa honom. Jag ville inte ens att Alvin skulle få träffa honom. Det var visserligen när jag mådde som sämst och jag skäms ganska mycket över det, men det har ändå hänt.

Jag skäms över att säga detta, men jag har varit så svartsjuk på mina barn som har fått en sån bra relation med sin morfar. Dom fick den relationen som jag ville ha. Som jag fortfarande inte har. Jag känner fortfarande att jag inte duger. Att jag inte är tillräckligt bra eller "fin" för att passa in. Jag har nog aldrig känt att min pappa är stolt över mig. Jag vet att han inte är jättebra på att uttrycka sina känslor i ord, men det hade varit trevligt att faktiskt ha fått höra i min ungdom att han faktiskt ville ha mig.

Nu låter det som att jag säkert klandrar min pappa för en massa saker och att jag är jättebitter på honom. Så är inte fallet. Visst, jag känner fortfarande att jag inte är fin nog och att jag inte duger och allt sånt. Jag kan fortfarande bli svartsjuk på mina barn och jag är fortfarande jättebesviken över att jag aldrig fick följa med på en resa när jag var liten. MEN! Jag älskar min pappa oerhört mycket! Han har ställt upp för mig och hjälpt mig mer än jag någonsin kunnat drömma om i vuxen ålder. 

Jag älskar min pappa och har alltid velat ha hans bekräftelse. Idag fick jag den äntligen! Jag blev så glad att jag på riktigt började gråta. Jag får tårar i ögonen nu bara av att skriva om det. Min pappa är stolt över mig!! Jag känner mig lite fånig som sitter och gråter över detta, men jag har väntat så länge. Inuti mig sker en explosion av lycka som yttrar sig via tårarna. Känslan är helt obeskrivlig. Min pappa är stolt över mig! 

Jag älskar dig så mycket pappa! Jag hoppas att du vet hur glad och tacksam jag är för att du finns i mitt och barnens liv. Du är världens bästa morfar någonsin!