När livet förändras och man inte riktigt hänger med
Tänk egentligen hur fort livet ändras egentligen. Ena dagen är man bästa vän med någon och andra dagen är man luft. Inte ens luft egentligen. Ett giftigt avfall som man måste hålla sig borta ifrån. Så känns det. Ibland måste man dock närma sig detta hemska giftiga avfall för att låtsas som om allt är som vanligt.. Men allt är inte som vanligt. Inte ens i närheten. Jag märker. Jag hör skitsnacket genom de fina bortförklaringarna.
Jag är inte trög! Kanske lite naiv som hoppades på att det bara var en fas och att det skulle bli som vanligt igen. Nu har jag insett att det aldrig kommer att bli ens i närheten av den vänskap vi en gång hade. Inte ens om personen skulle ändra sig. Det spelar ingen roll om personen kommer krypande tillbaka på alla fyra. Det är över nu. Jag har sett vad jag behöver se och man behandlar inte en människa på det sättet som jag blivit behandlad. Jag kommer aldrig glömma det här.
Jag trodde att jag hade lärt mig om brutna löften och svek när jag upptäckte vem mitt ex var. Tydligen hade jag inte det helt eftersom jag trodde på den här personens ord. Personen som dyrt och heligt lovade att finnas vid min sida oavsett vad. Personen som stöttade mig genom graviditeten och som alltid fanns där när jag behövde det. Efter att Nessa föddes hände något. Personen finns inte kvar i mitt liv. Eller jo. Det är en ytlig bekantskap. Vi är vänner på facebook, men pratar nästan aldrig någonsin. Det är jobbigt att prata med mig tydligen.
Jag har varit ledsen, sårad, arg och förvirrad. Vad är det jag har gjort? Jag förstår verkligen inte. Nu orkar jag inte fundera längre. Jag orkar inte vara ledsen och jag orkar inte vara arg. Jag vill bara vara glad igen. Jag vill vara mig igen!
Jag är inte trög! Kanske lite naiv som hoppades på att det bara var en fas och att det skulle bli som vanligt igen. Nu har jag insett att det aldrig kommer att bli ens i närheten av den vänskap vi en gång hade. Inte ens om personen skulle ändra sig. Det spelar ingen roll om personen kommer krypande tillbaka på alla fyra. Det är över nu. Jag har sett vad jag behöver se och man behandlar inte en människa på det sättet som jag blivit behandlad. Jag kommer aldrig glömma det här.
Jag trodde att jag hade lärt mig om brutna löften och svek när jag upptäckte vem mitt ex var. Tydligen hade jag inte det helt eftersom jag trodde på den här personens ord. Personen som dyrt och heligt lovade att finnas vid min sida oavsett vad. Personen som stöttade mig genom graviditeten och som alltid fanns där när jag behövde det. Efter att Nessa föddes hände något. Personen finns inte kvar i mitt liv. Eller jo. Det är en ytlig bekantskap. Vi är vänner på facebook, men pratar nästan aldrig någonsin. Det är jobbigt att prata med mig tydligen.
Jag har varit ledsen, sårad, arg och förvirrad. Vad är det jag har gjort? Jag förstår verkligen inte. Nu orkar jag inte fundera längre. Jag orkar inte vara ledsen och jag orkar inte vara arg. Jag vill bara vara glad igen. Jag vill vara mig igen!