När man faller
Jag vet inte hur jag ska starta det här blogginlägget idag.. Det är alldeles rörigt i mitt huvud.. Jag vet inte om jag har pms eller en rejäl svacka, men jag känner att just nu i precis det här ögonblicket är det för mycket. Jag mår ibte speciellt bra och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort känslan jag har inom mig just nu.
Det har varit så mycket sista tiden. Jag vet det och de flesta runt omkring mig vet det. Jag har hört folk säga att dom är imponerade av mig och att de beundrar mig för att jag hanterar allt så bra... Och det gör jag ju.. För jag måste. Det finns inget annat alternativ. Men att kämpa trots att orken inte finns har ett pris..
Det har varit så mycket sista tiden. Jag vet det och de flesta runt omkring mig vet det. Jag har hört folk säga att dom är imponerade av mig och att de beundrar mig för att jag hanterar allt så bra... Och det gör jag ju.. För jag måste. Det finns inget annat alternativ. Men att kämpa trots att orken inte finns har ett pris..
När jag väl faller, så faller jag hårt. Jag tvivlar på allt.. Övertänker typ allt.. Börjar fundera på vad jag egentligen gör med mitt liv. Jag som annars är väldigt nöjd med mitt liv och faktiskt väldigt lycklig känner istället bara panik. Jag vill nästan rymma hemifrån. Jag har ju fortfarande lite sunt förnuft så det skulle jag ju såklart aldrig göra.. Men känslan ligger där.. Även fast jag vet att det inte skulle lösa något. Snarare tvärtom. Känslan skulle nog växa sig starkare.
Jag tänker att jag måste vara snällare mot mig själv. Jag måste se till att ge mig själv det jag behöver för att må bra. Jag vet bara inte riktigt vad det är just nu.. Bad är inte avkopplande längre. Film kolllar jag på nästan varenda dag. Vänner... Skulle säkert funka.. Om jag träffade dom.. Eller pratade med dom.. Jag orkar knappt försöka längre.. Jag har blivit besviken så många gånger.
Jag tänker att jag måste vara snällare mot mig själv. Jag måste se till att ge mig själv det jag behöver för att må bra. Jag vet bara inte riktigt vad det är just nu.. Bad är inte avkopplande längre. Film kolllar jag på nästan varenda dag. Vänner... Skulle säkert funka.. Om jag träffade dom.. Eller pratade med dom.. Jag orkar knappt försöka längre.. Jag har blivit besviken så många gånger.
Ensamheten tar nog hårdast på mig. Den får mig att må sämre än vad jag egentligen gör. Jag vill så gärna träffa folk, men jag vill inte fråga längre. Jag vill inte vara till besvär. Speciellt inte när jag vet att det bara blir massa nej. Jag behöver känna att andra faktiskt vill träffa mig också. Och just nu gör jag inte det. Jag vill känna mig saknad..
Jag är trött på att gå runt och le och låtsas som allt är bra när min själ suckar. Jag är på människor som ger mig mer inre stress än jag hade innan. Jag är trött på att inte kunna känna mig tillfreds.. Jag är grymt trött på att vara trött..
Nej, som ni förstår har inte den här kvällen varit speciellt bra. Eler den var väl hyfsat bra tills Alvin somnade.. Sen kröp känslorna fram och attackerade rejält. Men nu har jag fått skriva av mig lite och antagligen är allt precis som vanligt imorgon igen.. Förhoppningsvis försvinner knuten i magen snart och jag kan sova..
Nej, som ni förstår har inte den här kvällen varit speciellt bra. Eler den var väl hyfsat bra tills Alvin somnade.. Sen kröp känslorna fram och attackerade rejält. Men nu har jag fått skriva av mig lite och antagligen är allt precis som vanligt imorgon igen.. Förhoppningsvis försvinner knuten i magen snart och jag kan sova..