All About Arasen

Mitt hjärta brister

IBS, Tankar och sånt Permalink1
Ännu en kväll som jag sitter här och inte vet vad jag ska skriva. Gårdagen sög riktigt rejält så därför bestämde jag mig för att den här dagen skulle bli bra. Som vanligt känns det dock som jag kämpar i motvind. 

Idag skulle Alvin iväg och prova på scouterna. Jag hade lovat att följa med eftersom han ibland är lite blyg och osäker när det gäller nya människor.. Vad tror ni händer mitt under dagen? Såklart så säger min mage "Men va? Har du planer idag? Det måste vi ju sätta stopp för nu på en gång!" Och sen sprang jag på toaletten så fort jag försökte äta något. Jag fick panik. Ingen kunde ta min plats och följa med Alvin och jag ville verkligen inte ställa in. 

Jag tog mig i kragen och åt ingenting alls innan vi skulle åka. Inte ens en liten smula åt jag. Och det funkade. Jag behövde inte springa på toa nåt när vi var där. Jag hade inga magkramper eller frossa som innan vi åkta. Jag var jäkligt hungrig bara haha...

Alvin hade jätteroligt! Och det var så värt att åka när jag fick se hur glad han blev. Först lekte dom kurragömma. Sedan fick dom tälja barkbåtar (jag blev ju lite nojig måste jag säga, men han skötte det finfint). Han blev klar lite före vissa andra (vissa valde att göra två båtar, men Alvin gjorde bara en) och då fick han prova på att hjälpa till att starta upp elden.Han hade inte riktigt turen med sig för blåsten gjorde så att tändstickorna slocknade hela tiden. När resten var klara med sina barkbåtar så skulle de sjösättas. Alvins flöt iväg en bra bit och han tyckte det var kul. När sjösättningen var gjord så var det dags att grilla.. Grillad korv på pinne över en öppen eld. Gissa vem som gillade det? Sen blev det samling och dags att gå hem.

Så nu ska Alvin få börja på scouting. Han var helt överlycklig. Han hade så kul och ville nästan inte gå därifrån. "Men mamma, jag vill ju utforska mer!" Nessa var glad när hon kom hem igen (hon fick vara med morfar och gudmor under tiden). Jag var trött, men glad över att det ändå gått bra med magen och över att Alvin var så nöjd.

Där kan man ju tro att dagen hade vänt och blivit bra eller hur? Då händer det som absolut absolut inte får hända, men det som jag har oroat mig för sen den dagen Nessa föddes. Jag får ångest av att ens skriva det här och jag mår så himla dåligt nu. Jag sa från dag ett att om han gör illa henne så ryker han. Och idag hände det. Han rev henne i ansiktet. Två rivmärken på kinden och ett mellan ögonen. Jag var tvungen att göra ett val. Hon kommer inte bli mer försiktig, snarare tvärt om. Han kommer inte helt magiskt sluta hata barn och bli hennes bästa vän. För bådas bästa så får han flytta.

Imorgon förmiddag kommer Johans föräldrar och hämtar min älskling. Det var dom som hade honom först, så när dom sa att dom kunde ta honom så kändes det ändå okej. Och dom har dessutom inga småbarn hemma. Men mitt hjärta brister. Sen jag tog beslutet har jag gråtit mer än en gång. Det är ju min bebis liksom. Min Oscar... Det gör ont i hela mig och jag har ingen aning om hur jag ska kunna sova inatt.. 

 

Varför kan jag bara inte säga vad jag tycker?

IBS, Tankar och sånt Permalink0
Idag har jag haft en sån där tänkardag. Jag har tänkt och tänkt och tänkt.. På det mesta som rör mitt liv, men mest på människorna som finns här runt omkring. Jag har tänkt på människorna som verkligen betyder något för mig. Människor som mina föräldrar, pappas fru, min kärlek, mina barn, mina bästa vänner. Människor som jag helt enkelt inte vill vara utan. 

Jag har tänkt på personer som jag har i mitt liv som antingen får mig att må dåligt av olika anledningar eller helt enkelt är falska. Människor som jag egentligen inte vill ha i mitt liv, men av olika anledningar kan jag inte göra mig av med dom. Antingen för att jag tycker om dom trots hur dom får mig att känna eller för att jag helt enkelt inte kan av andra orsaker. 

Jag har haft så god lust att säga vad jag tycker och tänker idag. Exempel "Du får mig att må såhär och du bryr dig inte ens. Du påstår vara någon som står mig nära, men allt är bara skitsnack! Försvinn ur mitt liv tack!" Men det kan jag inte. Det går inte. Det skulle skapa för mycket problem och drama och jag orkar inte med sånt heller. Det känns lite som pest eller kolera, men jag försöker sakta men säkert distansera mig från olika personer som får mig att må dåligt. 

Hawaii var i alla fall världens bästa ängel idag! Jag visste att jag inte skulle ha skrivit som jag gjorde igår, för gissa vad jag gjorde idag? Spenderade ungefär hela förmiddagen på toaletten. Raparna var dock borta som tur var. I alla fall. Jag kände att jag inte vågade gå ut och handla och jag hade ingen snäll mat för magen hemma. Så Hawaii åkte och handlade åt mig. Hon bor inte ens nära mig. Jag började gråta av tacksamhet när hon erbjöd sig. Så fin människa! 

Magen är lite lugnare nu efter att ha ätit snäll mat. Det känns skönt, men samtidigt känner jag att den inte är helt bra så det får bli snäll mat imorgon också. Imorgon behöver jag nog dock ha någon sås till.. Det blev väldigt torrt att äta ris och kyckling bara som det var. 

 

En ovälkommen gäst på besök

IBS Permalink0
Jag  är så trött och frustrerad på min IBS just nu. Oftast har jag den hyfsat under kontroll även om jag inte äter som jag borde (finns en jättelång lista med vad jag "kan" och "inte kan" äta och jag följer inte den). Just nu känns det dock som magen har fuckat ur totalt. 

Jag vet att det är fler faktorer som spelar in än själva maten jag äter. Det beror också på hur många gånger om dagen jag äter, hur stressad jag är, om jag har mens osv. Och som jag skrivit förut så upplever jag ganska mycket inre stress just nu. Jag försöker få tag i bup och det har inte gått så bra. Jag ringde senast idag, men då hade dom varit sjuka. Ena hade dock varit där idag så jag hoppas dom ringer tillbaka snart. 

Det faktum att jag har haft mens i 19 dagar underlättar inte heller (jag hade ett uppehåll på tre dagar och innan det var det 11 dagar till, så om man bortser från de tre dagarna jag faktiskt inte haft mens har jag haft det i typ en månad!!!) . Jag hade en känsla av att det skulle bli så, men jag hoppades innerligt att det inte skulle bli så.  Det är på grund av min p-stav. Det var likadant förra gången. Då hade jag mens i en hel månad varannan månad i ett halvår. Så jag ska i alla fall ge det ett halvår och se om jag får "normal" mens sen. 

Anledningen till att det blev just p-stav när jag vet att jag får dom här problemen är ändå enkel. Jag har ett fast förhållande. Det finns absolut ingen chans att jag vill bli gravid inom en snar framtid (eller kanske inte ens någon gång igen). Jag behövde ett preventivmedel. P-piller går helt bort för jag glömmer bort att ta dom och då är det inte säkert att jag är helt skyddad. Jag är livrädd för spiral (aldrig testat dock, men jag har hört att mensvärken kan bli mycket kraftigare och jag får redan väldigt ont. Dessutom har jag hört så många skräckhistorier om det). Jag ville få p-spruta för det är det som har funkat bäst för mig förut, men det är inte bra att ta det för länge när man är ung eller nåt sånt och eftersom jag mått så fysiskt dåligt efter graviditeten så fick det bli p-stav istället.

Jaja. Jag försöker att stressa ner och inte äta saker som ska vara elaka mot min mage. Men just nu känns det ganska hopplöst. Vad jag än äter så blir det inte bättre. Jag behöver inte springa på toa hela tiden (nu lär det väl bli så bara för att jag skrev det) så det är ju skönt. Däremot har jag en hel del andra problem just nu. Under flera dagar har jag känt mig uppblåst och svullen kring magen. Jag har haft mer gaser i magen än vad jag vill erkänna för mig själv. Det har ändå varit okej. Det har varit jobbigt, men hanterbart. Det jobbigaste kom dock idag. Och det är typ det värsta.

När "normala" människor blir magsjuka så får de svavelrapar (ibland, inte alla kanske). Jag får det när min mage är i för mycket obalans. Och uppenbarligen är den det nu. För jag har haft det hela dagen. Jag mår så illa. Jag har ont  i magen och jag blir på riktigt äcklad av mig själv varenda gång jag rapar. Det började lite smått imorse och sen har det eskalerat under dagen. Jag mår illa av allt jag äter och dricker (inklusive vatten) så jag har inte direkt någon större lust att stoppa i mig något heller. Tvingad dock i mig mat tidigare. 

Jag frågade min kärlek tidigare om han ville sova här imorgon. Men fortsätter det såhär så tror jag nog inte att han får komma.  Även om han kanske inte skulle bry sig så känner jag mig som sagt äcklig och det räcker för att jag vill vara ensam. Jag hoppas dock att det är över imorgon. Ofta (inte alltid) går det över under natten. Har jag riktig otur kan det hålla i ett par dagar. Jag vill bara att det ska försvinna nu..

 
Till top