All About Arasen

Ångest, ensamhet och tårar

IBS, Tankar och sånt Permalink0
Två inlägg på en kväll/natt... Inte riktigt likt mig, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.. Jag har mått så dåligt idag.. Jag kan inte sova nu på grund av ångest och ledsamhet nu.. Jag sitter bara och gråter och det känns som att det inte finns något stopp på tårarna. Varenda gång jag tror att jag har gråtit färdigt så börjar det igen.
 
Imorgon ska Alvin iväg med scouterna till skogen. Det är för familjer så jag hade tänkt att följa med. Jag och pappas fru. Jag hade fixat barnvakt för att man inte kan gå med vagn där vi ska gå imorgon. Alvin har sett fram emot det här och i princip allt var färdigt..

Såklart så strular min mage. Jäkla IBS att vara stressrelaterad. Jag har haft så ont i magen och sprungit på toaletten. Och med det kommer ju frossan och kallsvettningarna.. Oftast samtidigt. Det är klart att det ska komma nu.. När vi ska till skogen imorgon och det inte kommer att finnas någon toalett i närheten. 

Dom senaste timmarna har det börjat kännas lite bättre. Eller ja, nästan i alla fall.. Jag har inte behövt springa så mycket, men jag har fortfarande ont i magen och känslan av att det skulle kunna komma när som.. Eftersom jag känner min mage så ringde jag Alvin och sa att jag inte följer med imorgon. Han blev såklart väldigt besviken. Jag klandrar honom inte..

Så nu har jag setat här och haft ångest för att jag svikit Alvin. Jag känner mig så hemsk. Försöker tänka på att jag inte kan rå för att jag har problem med magen, men det hjälps inte speciellt mycket. Inte mycket alls faktiskt. Att höra honom besviken skär i hela mitt hjärta. Jag känner mig så dum.. 

Och såklart som alltid när man redan är nere så kommer allt annat. Jag känner mig ensam. Så otroligt ensam.. Jag orkar inte ens försöka med vänner längre. Det är ändå aldrig någon som har tid eller lust. Jag har gjort ett väldigt tappert försök med att skaffa nya, men det måste vara nåt fel på mig för alla bara slutar svara helt random. Jag har liksom inte ens sagt nåt speciellt.. En tjej slutade prata med mig efter att jag svarat var jag bodde.. Vi hade inte skrivit mer än kanske tio meningar till varandra. Det känns som att jag ger upp det här nu. Jag kanske får acceptera att jag inte direkt har några vänner kvar..

Så jag började såklart gråta för min ensamhet. Och då mitt i allt kom jag på att det snart är 20 år sen morfar dog (om ett par dagar). Då blev jag ännu mer ledsen. Försökte kolla på Pelle Svanslös, men det var ju ganska dumt eftersom jag vet att jag inte klarar av det. Sen lyssnade jag på låtarna som spelades på morfars begravning och grät ännu mer. 

Jag har ingen aning hur jag ska kunna somna. Jag har ställt klockan på åtta utifall jag mot all förmodan faktiskt skulle vara bra i magen imorgon, men jag gråter så fort jag lägger huvudet på kudden.. Somnar jag inte så orkar jag ju oavsett inte.. Lite småbitter för att min kärlek redan sover och inte jag.. Och lite ledsen över att han somnade innan han hann säga godnatt.. Jag var så inne i mitt att jag inte ens märkte att han la sig.. 
 
Sådär.. Nu har jag väl fått ur mig allt tror jag.. Eller ja, jag har ju inte skrivit att jag saknar min prinsessa.. Det gör jag också.. Massor.. Hennes gudmor skickade en video på henne idag och jag började gråta då också.. En riktig gråtdag det här.. Men Nessie kommer hem imorgon som tur är.. Håller tummarna på att morgondagen blir bättre än den här. Både för magen, ångesten, ensamheten och allt annat.. 

Mitt hjärta brister

IBS, Tankar och sånt Permalink1
Ännu en kväll som jag sitter här och inte vet vad jag ska skriva. Gårdagen sög riktigt rejält så därför bestämde jag mig för att den här dagen skulle bli bra. Som vanligt känns det dock som jag kämpar i motvind. 

Idag skulle Alvin iväg och prova på scouterna. Jag hade lovat att följa med eftersom han ibland är lite blyg och osäker när det gäller nya människor.. Vad tror ni händer mitt under dagen? Såklart så säger min mage "Men va? Har du planer idag? Det måste vi ju sätta stopp för nu på en gång!" Och sen sprang jag på toaletten så fort jag försökte äta något. Jag fick panik. Ingen kunde ta min plats och följa med Alvin och jag ville verkligen inte ställa in. 

Jag tog mig i kragen och åt ingenting alls innan vi skulle åka. Inte ens en liten smula åt jag. Och det funkade. Jag behövde inte springa på toa nåt när vi var där. Jag hade inga magkramper eller frossa som innan vi åkta. Jag var jäkligt hungrig bara haha...

Alvin hade jätteroligt! Och det var så värt att åka när jag fick se hur glad han blev. Först lekte dom kurragömma. Sedan fick dom tälja barkbåtar (jag blev ju lite nojig måste jag säga, men han skötte det finfint). Han blev klar lite före vissa andra (vissa valde att göra två båtar, men Alvin gjorde bara en) och då fick han prova på att hjälpa till att starta upp elden.Han hade inte riktigt turen med sig för blåsten gjorde så att tändstickorna slocknade hela tiden. När resten var klara med sina barkbåtar så skulle de sjösättas. Alvins flöt iväg en bra bit och han tyckte det var kul. När sjösättningen var gjord så var det dags att grilla.. Grillad korv på pinne över en öppen eld. Gissa vem som gillade det? Sen blev det samling och dags att gå hem.

Så nu ska Alvin få börja på scouting. Han var helt överlycklig. Han hade så kul och ville nästan inte gå därifrån. "Men mamma, jag vill ju utforska mer!" Nessa var glad när hon kom hem igen (hon fick vara med morfar och gudmor under tiden). Jag var trött, men glad över att det ändå gått bra med magen och över att Alvin var så nöjd.

Där kan man ju tro att dagen hade vänt och blivit bra eller hur? Då händer det som absolut absolut inte får hända, men det som jag har oroat mig för sen den dagen Nessa föddes. Jag får ångest av att ens skriva det här och jag mår så himla dåligt nu. Jag sa från dag ett att om han gör illa henne så ryker han. Och idag hände det. Han rev henne i ansiktet. Två rivmärken på kinden och ett mellan ögonen. Jag var tvungen att göra ett val. Hon kommer inte bli mer försiktig, snarare tvärt om. Han kommer inte helt magiskt sluta hata barn och bli hennes bästa vän. För bådas bästa så får han flytta.

Imorgon förmiddag kommer Johans föräldrar och hämtar min älskling. Det var dom som hade honom först, så när dom sa att dom kunde ta honom så kändes det ändå okej. Och dom har dessutom inga småbarn hemma. Men mitt hjärta brister. Sen jag tog beslutet har jag gråtit mer än en gång. Det är ju min bebis liksom. Min Oscar... Det gör ont i hela mig och jag har ingen aning om hur jag ska kunna sova inatt.. 

 

Varför kan jag bara inte säga vad jag tycker?

IBS, Tankar och sånt Permalink0
Idag har jag haft en sån där tänkardag. Jag har tänkt och tänkt och tänkt.. På det mesta som rör mitt liv, men mest på människorna som finns här runt omkring. Jag har tänkt på människorna som verkligen betyder något för mig. Människor som mina föräldrar, pappas fru, min kärlek, mina barn, mina bästa vänner. Människor som jag helt enkelt inte vill vara utan. 

Jag har tänkt på personer som jag har i mitt liv som antingen får mig att må dåligt av olika anledningar eller helt enkelt är falska. Människor som jag egentligen inte vill ha i mitt liv, men av olika anledningar kan jag inte göra mig av med dom. Antingen för att jag tycker om dom trots hur dom får mig att känna eller för att jag helt enkelt inte kan av andra orsaker. 

Jag har haft så god lust att säga vad jag tycker och tänker idag. Exempel "Du får mig att må såhär och du bryr dig inte ens. Du påstår vara någon som står mig nära, men allt är bara skitsnack! Försvinn ur mitt liv tack!" Men det kan jag inte. Det går inte. Det skulle skapa för mycket problem och drama och jag orkar inte med sånt heller. Det känns lite som pest eller kolera, men jag försöker sakta men säkert distansera mig från olika personer som får mig att må dåligt. 

Hawaii var i alla fall världens bästa ängel idag! Jag visste att jag inte skulle ha skrivit som jag gjorde igår, för gissa vad jag gjorde idag? Spenderade ungefär hela förmiddagen på toaletten. Raparna var dock borta som tur var. I alla fall. Jag kände att jag inte vågade gå ut och handla och jag hade ingen snäll mat för magen hemma. Så Hawaii åkte och handlade åt mig. Hon bor inte ens nära mig. Jag började gråta av tacksamhet när hon erbjöd sig. Så fin människa! 

Magen är lite lugnare nu efter att ha ätit snäll mat. Det känns skönt, men samtidigt känner jag att den inte är helt bra så det får bli snäll mat imorgon också. Imorgon behöver jag nog dock ha någon sås till.. Det blev väldigt torrt att äta ris och kyckling bara som det var. 

 
Till top