Jordens undergång
Mina dagar pendlar så mycket uppochned nu.. Jag har svårt att hantera skiftningarna och jag greppar alla halmstrån jag kan för att inte tappa fotfästet så fort nåt går snett.. I grund och botten är det två saker som tynger mig något enormt. Det ena är ju det här med ekonomin och det andra är det här med uppbrottet.
Jag har tagit det så hårt. Det känns som att jag förlorat allt. Att jag liksom inte står stadigt på jorden längre. För ett par månader sedan kände jag att jag hade allt och att ingenting saknas. Nu känns det i stället som att jag inte har någonting och allt saknas (jag vet att jag har barnen osv, men ni fattar vad jag menar). Samtidigt som jag försöker bearbeta dessa två riktigt stora saker som hänt, så händer det så mycket småsaker som bidrar till att det blir jobbigt.
Inatt till exempel vaknade Ness en timme efter att jag somnat. Hon ville inte somna om förrän klockan fem. Jag övervägde en kort stund om jag skulle vara vaken och sova när barnen var på skola/dagis, men jag slog bort den tanken. Jag visste att jag skulle behöva sova eftersom jag skulle på Adhd-utbildning idag. Och jag vill inte sitta där och somna. Det gör jag nästan som det är när jag har sovit bra (jag är inte riktigt gjord för att sitta still och lyssna i tre timmar i ett rum med massor av människor och dålig luft). Så jag trippelkollade mina larm. Jag la mig på soffan för jag vet att jag har lättare för att vakna då. Sen somnade jag.
Halv nio ringer min telefon. Det är Alvins lärare som undrar var Alvin är. Ifall jag har sagt att han ska vara ledig och hon missat det på något vis. Helt yrvaken ber jag om ursäkt och säger att jag försovit mig. Hon frågar om Alvin fortfarande sover. Vilket han gör. Sedan säger hon att dom precis ska iväg på en utflykt och tyvärr inte kan vänta. Och mitt hjärta tyngdes så otroligt mycket. Inte nog med att jag inte har hört mitt larm och försover mig, något som Alvin tycker är oerhört jobbigt. Jag har dessutom sett till att han inte kan följa med på utflykten. Jag kände mig som världens sämsta mamma..
Sedan försökte jag kolla runt om någon kunde vara barnvakt åt honom under tiden som jag var på Adhdutbildningen. Jag hade barnvakt till båda barnen, men inte förrän klockan två. Och utbildningen började klockan ett. Jag hittade ingen barnvakt. Tillslut såg jag ingen annan lösning än att ringa och meddela att jag tyvärr inte kunde komma idag. Och jag vet att det var rätt val. För jag kan inte lämna honom ensam hemma den tiden. Men samtidigt fick jag sån ångest över att jag inte kunde komma iväg.
Jag har försökt hålla humöret uppe idag. Trots morgonen liksom. Det har gått stundvis. Som tur var så hade jag besök av en bekant imorse som jag tycker väldigt mycket om. Vi pratade massor i ett par timmar och det var så skönt med sällskap idag.
Det är väl såhär det är nu antar jag. De dåliga dagarna blir lite extra dåliga eftersom det stora ligger och pyr i bakgrunden. Men jag försöker hålla huvudet högt och vara stark. Jag har mött alltför många motgångar i mina dagar för att veta att världen faktiskt inte går under. Även om det känns som det ibland.
