Min läkare hatar mig
Om jag är arg idag? Det skulle man nog kunna påstå. Hade sett fram emot en bra dag. Blev väckt av ett telefonsamtal, men det gjorde inget för jag har väntat på det samtalet ett bra tag (det var bup, äntligen!!). Bestämde mig för att inte somna om eftersom min god man skulle komma. Mådde ganska bra och kände mig på hyfsat bra humör.. Det plingade på dörren och det var min gode man..
Och där sprack det! Hon hade hämtat ut ett läkarintyg åt mig. Jag har väntat på det intyget ett bra tag och blev jätteglad över att äntligen få det. När jag läste vad läkaren skrivit blev jag mindre glad. Antingen lever hon i en fantasivärld eller så hatar hon mig verkligen.
När jag har varit sjuk och mått skit de senaste månaderna har jag ju behövt en del hjälp från familj och vänner för att orka städa, laga mat osv. Inte så konstigt med tanke på att jag nästan svimmat pga mitt låga hb pch sen allt med bukspottkörteln och operationen. Läkaren har däremot skrivit att jag behövt hjälp för att jag mår psykiskt dåligt. Alltså att jag inte kan laga mat tex för att jag är så deprimerad.
Det stämmer inte alls! Jag är fan inte deprimerad. Jag har varit deprimerad, jag tror jag borde veta. Jag känner lycka VARJE DAG! Det gör man inte när man är deprimerad. Då har man svårt att hitta glädjeämnen och jag hittar glädje i det allra mesta!
Det står att mitt psykiska mående gör mig oförmögen att ta hand om mina barn för närvarande. Jag mår ju inte dåligt psykiskt? Mina barn får mat. Så många gånger dom behöver om dagen. Är det så att jag absolut inte orkar så får Alvin nåt lättare (tex pizza, men det är inte så ofta) eller så hjälps vi åt att laga köttbullar och makaroner eller något.
Är det konstigt att jag inte får tiden att räcka till när jag är ensam med två barn varav den ena är tre månader? Jag tycker inte det. Är det konstigt att jag inte har exakt samma rutiner nu som jag hade innan när jag för det första fått en ny familjemedlem som lever efter sin egen klocka och för det andra har varit sjuk i tre månader? Det tycker jag inte.
Det som stör mig mest är att jag inte får tag i henne. Jag vet inte om hon har skickat intyget någon annanstans eller om det bara blev skickat till mig. Läser man det och man inte känner mig så verkar det som om jag inte är kapabel till att ta hand om barnen. Det verkar som om jag ligger i sängen/soffan hela dagen och skiter helt i dom.
Jag har absolut ingenting att dölja, men det känns ju ganska onödigt om den som nu får pappret måste göra en socanmälan. Jag måste få tag i läkaren och be henne skriva om det och fråga varför hon skrev som hon gjorde, men det är ju inte det lättaste när man inte kommer fram. Jag har försökt ringa flera gånger utan resultat.
Jag måste verkligen försöka släppa det här just för tillfället. Eftersom jag inte får tag på människan kan jag ändå inte göra något just nu. Ska försöka lyssna på musik och hänga tvätten. Sånt som jag enligt pappret tydligen inte kan göra själv eftersom jag mår så dåligt. Nej, det här ska fan inte få förstöra min dag. En hel del musik, en jävla massa cigg och mina fina barn så blir nog dagen bra ändå tillslut. Dessutom vet jag vad som stämmer och inte och även min gode man tyckte att det var konstigt formulerat. Hon tyckte inte att läkaren hade hört vad vi sa.
Och där sprack det! Hon hade hämtat ut ett läkarintyg åt mig. Jag har väntat på det intyget ett bra tag och blev jätteglad över att äntligen få det. När jag läste vad läkaren skrivit blev jag mindre glad. Antingen lever hon i en fantasivärld eller så hatar hon mig verkligen.
När jag har varit sjuk och mått skit de senaste månaderna har jag ju behövt en del hjälp från familj och vänner för att orka städa, laga mat osv. Inte så konstigt med tanke på att jag nästan svimmat pga mitt låga hb pch sen allt med bukspottkörteln och operationen. Läkaren har däremot skrivit att jag behövt hjälp för att jag mår psykiskt dåligt. Alltså att jag inte kan laga mat tex för att jag är så deprimerad.
Det stämmer inte alls! Jag är fan inte deprimerad. Jag har varit deprimerad, jag tror jag borde veta. Jag känner lycka VARJE DAG! Det gör man inte när man är deprimerad. Då har man svårt att hitta glädjeämnen och jag hittar glädje i det allra mesta!
Det står att mitt psykiska mående gör mig oförmögen att ta hand om mina barn för närvarande. Jag mår ju inte dåligt psykiskt? Mina barn får mat. Så många gånger dom behöver om dagen. Är det så att jag absolut inte orkar så får Alvin nåt lättare (tex pizza, men det är inte så ofta) eller så hjälps vi åt att laga köttbullar och makaroner eller något.
Är det konstigt att jag inte får tiden att räcka till när jag är ensam med två barn varav den ena är tre månader? Jag tycker inte det. Är det konstigt att jag inte har exakt samma rutiner nu som jag hade innan när jag för det första fått en ny familjemedlem som lever efter sin egen klocka och för det andra har varit sjuk i tre månader? Det tycker jag inte.
Det som stör mig mest är att jag inte får tag i henne. Jag vet inte om hon har skickat intyget någon annanstans eller om det bara blev skickat till mig. Läser man det och man inte känner mig så verkar det som om jag inte är kapabel till att ta hand om barnen. Det verkar som om jag ligger i sängen/soffan hela dagen och skiter helt i dom.
Jag har absolut ingenting att dölja, men det känns ju ganska onödigt om den som nu får pappret måste göra en socanmälan. Jag måste få tag i läkaren och be henne skriva om det och fråga varför hon skrev som hon gjorde, men det är ju inte det lättaste när man inte kommer fram. Jag har försökt ringa flera gånger utan resultat.
Jag måste verkligen försöka släppa det här just för tillfället. Eftersom jag inte får tag på människan kan jag ändå inte göra något just nu. Ska försöka lyssna på musik och hänga tvätten. Sånt som jag enligt pappret tydligen inte kan göra själv eftersom jag mår så dåligt. Nej, det här ska fan inte få förstöra min dag. En hel del musik, en jävla massa cigg och mina fina barn så blir nog dagen bra ändå tillslut. Dessutom vet jag vad som stämmer och inte och även min gode man tyckte att det var konstigt formulerat. Hon tyckte inte att läkaren hade hört vad vi sa.