All About Arasen

Ventilation

Tankar och sånt Permalink0
Varning för ett inlägg med bara massa klagande och en och annan svordom!

Jag mår så sjukt jävla dåligt
just nu! På riktigt! Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till.. Min fysiska hälsa börjar sätta sig på psyket nu och fast jag mår lite bättre idag så känns det nästan som jag mår sämre!

Idag har jag haft sinnessjukt ont i ryggen. Så pass ont att det känns som om ryggen ska gå av. Jag misstänker att min kropp inte har orkat känna att jag haft ont när järnet varit så lågt och efter blodet igår så orkar väl kroppen känna smärta eller nåt. Jag har försökt googla lite, men jag hittar inget. Jag har tagit ipren, men det har inte hjälpt. Ont i stortån har jag också av någon oklar anledning. Jätteont gör det!

Magen slutade också att fungera på grund av järnet. Det märkte jag igår när jag kom hem för jävlar vilken fart det tog. Jag hann knappt komma hem innan jag var tvungen att springa på toaletten. Idag har det dock inte varit lika enkelt. Jag känner att jag behöver gå på toa, men jag orkar liksom inte ta i. Så det kommer inget. Vilket är jävligt frustrerande för det känns som att jag ska bajsa på mig. Så mycket behöver jag gå på toa, men det går inte. 

Orken är inte helt på topp heller. Jag vet inte vad jag förväntade mig från mina två påsar blod, men jag känner mig fortfarande sjukt trött och orkeslös. Visst att jag kan stå och gå längre stunder utan att bli yr och känna att jag ska ramla i backen, men jag orkar verkligen ingenting annat än att sitta ner typ. Såklart så matar jag och byter blöja på Nessa och så, men det finns massa saker som jag måste börja göra som jag inte orkar. Tvätta tex. Och det är väl inte så jävla jobbigt att starta en maskin, men det är hänga tvätten som jag inte orkar. Såna grejer.

Rent psykiskt har det tagit riktigt hårt. Jag gillar inte att känna mig hjälplös och behöva ta emot hjälp. Igår när jag fick åka rullstol så kände jag att det var lite överdrivet, men samtidigt kunde jag knappt gå. Jag kunde knappt stå upp och det är ju rätt allvarligt, men jag vill inte se mig som hjälplös. Jag är en "det är inte så farligt" människa som gärna väntar lite för länge när det gäller mig själv. Jag tror aldrig att det är så illa som det faktiskt är. En ganska negativ egenskap när jag tänker efter.

Något som stör mig lite extra med tanke på att jag är en sån person är att jag ringde till BB idag för att kolla hur det hade gått. De hörde aldrig av sig så jag tänkte att jag skulle ta tag i det själv. Hon som jag pratade med frågade hur jag mådde och jag svarade "inte så bra" eftersom jag faktiskt inte mår så bra. Fick till svar att hon förstod det. Varför i hela fridens namn frågar hon då? När man har så lågt järn som jag har så mår man verkligen inte bra.

Jag trodde att järnbrist betydde trötthet, men det är ju så mycket mer som påverkas. Sånt som jag inte hade en aning om. Tydligen så kan man även bli deprimerad av det! Nu tror jag inte att det är någon risk i mitt fall. Jag känner mig inte det minsta deprimerad just nu.. Bara jävligt bitter för att jag är svag och inte orkar ett jävla skit. Det är fan det värsta jag vet tror jag! 

 

En evig väntan

Det som kallas vardagen Permalink0
Jag åkte in till BB imorse eftersom en läkare ville titta till mig. Jag kom dit och var nästan i tid fast jag försov mig. Jag är oerhört tacksam att pappas fru ringde och väckte mig. Jag skulle först få ta ett blodprov innan jag träffade läkaren. Jag behövde "bara" stickas två gånger innan det blev rätt idag. 

Hon gick iväg med blodprovet och sen fick jag veta att ingen läkare hade tid med mig just då. Så istället för att vänta på BB så fick jag åka hem och vänta på att blodet skulle kollas. Dom skulle ringa mig när allt var klart för att säga vad läkaren sagt. Kanske skulle jag få åka in senare under dagen. Bara att vänta och se.

Det här var klockan tio. Nu är klockan halv fyra ungefär. Jag har fortfarande inte hört något. Hur länge till bör jag vänta innan jag ringer och frågar? Det känns ju som om jag gärna vill veta hur det ligger till! Behöver jag mer blod (som jag misstänker) kan det väl vara bra om jag får det snart?

För att fördriva tiden har jag träffat min kontaktperson och sovit middag. Inte samtidigt såklart, men det är ungefär vad jag har gjort. Jag tror att jag ska träffa min gode man snart också, men hon har inte ringt än så jag vet inte riktigt hur det blir. 

Alvin får jag inte träffa idag. Han åker direkt från mamma hem till sin farmor. Ifall jag skulle behöva åka in itill sjukhuset igen är det bra om han redan är någon annanstans. Så på ett sätt är det ju bra att han är borta, men jag saknar ihjäl mig efter honom just nu.

Lite har ju blodet som jag fick gett effekt, eftersom jag har fått blåmärken nu

Jag har nog aldrig mått såhär dåligt

Det som kallas vardagen Permalink0
Idag mådde jag inte alls bra så det var ju tur att jag hade en tid hos barnmorskan redan idag. Hon såg direkt på mig att jag inte mådde så bra. Hon sa att hon nästan inte ens behövde ta blodprov på mig för att se att det var järnbrist, men hon var tvungen att ta ett ändå. 

Sist jag kollade mitt HB så låg jag på 73 och det var en vecka innan Nessa föddes. Då behövde jag få dropp med järn. Idag låg jag på 49. Det var inte tal om nåt dropp med järn då. Istället skulle jag få blod. Barnmorskan sa att hon visste inte om hon sett någon som var så vit som jag var och hade så lågt HB som jag hade. 

Pappas fru följde med mig och tog hand om Nessa under tiden. Jag fick åka rullstol upp till BB eftersom jag knappt kunde gå. Först hade de jätteproblem med att sticka mig. På grund av bristen var mina blodkärl extremt små och de var tvugna att hämta en specialist för att kunna sätta en nål. Sen fick vi vänta jättelänge. Pappas fru åkte iväg för att köpa mat åt mig och äta själv. När hon lämnat maten så tog hon och pappa Nessa och åkte iväg ett tag.

En tjej kom in och sa att det skulle dröja lite till. Hon visste inte exakt vad felet var, men det var nåt med att jag hade fått ta en spruta efter förlossningen och då visste dom inte vilket blod jag skulle få eller nåt sånt. Klockan fyra hade jag tiden hos barnmorskan idag. Strax efter åtta på kvällen fick jag mitt blod. Hon som gav mig det sa att jag kanske skulle få stanna över natten. Jag fick panik, för jag ville bara hem. Så hon skulle kolla med doktorn om det var okej.

Jag ringde Alvin och kände mig sjukt känslosam. Jag grät under hela samtalet. Jag tror att det var en kombination med trötthet, att inte veta om jag skulle få komma hem eller inte, ensamhet och att vara utan båda mina barn. Som jag saknar honom idag. Min prins. Förhoppningsvis får jag kramas med honom imorgon.

Jag fick åka hem i alla fall. Runt halv elva var jag klar med allt och dom tog bort nålen så jag kunde åka hem. Pappas fru kom och hämtade mig. Så Nessa och jag är hemma nu. Jag ska alldeles strax mata henne och sen ska jag försöka få lite sömn. Jag ska tillbaka till BB imorgon så läkaren kan se hur mycket det har hjälpt och ifall jag behöver få mer eller inte. Kvart i tio ska jag vara där, så jag hoppas jag får lite sömn. Jag har knappt sovit nåt alls idag. Det gick inte riktigt att vila på BB för bebisen som var i samma rum som mig hade väldigt starka lungor och skrek väldigt mycket.

 
Till top