All About Arasen

Osynliga ärr

Tankar och sånt Permalink0
Idag har jag haft mycket tankar. Jobbiga tankar. Tankar på varför jag är som jag är på vissa sätt och hur mitt förflutna har format mig. Tankar på de djupa såren som sitter inom mig. Sår som jag trodde inte fanns kvar. Eller ja, det är väl inte sår längre. Det är väl vad man kallar för osynliga ärr. 
 
Kan man någonsin bli av med dessa osynliga ärr? Jag känner mig jobbig och paranoid. Det känns som något dåligt ska hända om jag gör minsta lilla fel. Jag vågar nästan inte säga vad jag tänker för jag vill inte att någon ska ta illa upp. Jag ber om ursäkt till allt och alla känns det som. Även för saker som jag inte kan rå för. Jag får dåligt samvete över typ allt.  Allt på grund av de osynliga ärren. 
 
Ärren påminner mig om vad som kan hända. Saker jag säger kanske kan missuppfattas och då är det lika bra att vara tyst istället. Jag vågar knappt erkänna hur jag mår för jag är rädd att den lilla omgivning jag har kvar ska vända mig ryggen om jag mår för dåligt. För det har hänt förut. 
 
Jag måste få bort idén och bilden av att jag måste vara perfekt. Men jag vet inte hur.. För jag vet vad som har hänt förut när mina brister kryper fram. Och jag är så rädd för att det ska hända igen. Jag drömmer om att åka bort och få vara helt ensam i en vecka i hopp om att det skulle lösa allt på något magiskt sätt. Men jag vet att det inte är så enkelt. Ingenting skulle ändras. För att förändra tankesättet måste jag börja med mig själv. Men vad och hur? 
 
 

Timetravel

Tankar och sånt Permalink0
Jag vet inte riktigt hur det har gått till.. Men på något konstigt sätt har jag förvandlats till någon slags hemmafru.. Jag!! Som är bland de lataste människorna i vägen. Som aldrig varit bra eller brytt mig om städning. Som vill ha ett aktivt liv med vänner. Som avskyr att sitta hemma och vänta på någon som man gjorde på typ 50-talet.. 
 
Jag städar och diskar och lagar mat och tvättar och städar och städar och städar. Det värsta är nästan inte att jag städar utan att jag får panik inombords när det inte är städat. Minsta lilla grej som ligger fel blir jag superstressad på en gång. Jag mår så dåligt inombords när det är stökigt. Även om det är städat och jag måste lägga disken i diskhon för att maskinen är igång. 
 
Hur och varför har jag blivit så jäkla pedantisk? är det för att jag lever ihop med folk som inte hjälper till att städa? Eller har jag "växt upp" nu? Jag förstår inte. Jag trivs inte ens med det. Jag hatar att städa. Så mycket! Ändå får jag panik så fort det inte är städat så jag måste hela tiden. 
 
Jag har städat massor idag. Det syns inte ens.. Jag har möte hemma imorgon fm och jag ville att det skulle vara städat och fint. Jag kommer inte hinna imorgon bitti.. Och klockan är lite efter tolv nu.. Jag lär nog inte vara klar förrän halv tre om jag skulle börja nu.. Får ont i magen av bara tanken på hur det ser ut just nu.. Och egentligen är det väl inte så farligt, men jag mår ändå dåligt över det.. 
 
Jag längtar tills rutinerna kommer igång igen. Också en helt sjuk grej för mig att säga. Speciellt med tanke på att jag inte ens vet hur jag ska komma upp på mornarna. Jag sover ju så jäkla dåligt nu om nätterna så jag vaknar inte av larmen.. Kanske dags att plocka fram kedjetäcket igen.. Jag använder ju det i perioder nu för tiden och det kanske börjar bli dags.. Det är ju ändå till för att jag ska sova bättre.. Jag måste bara städa ur klädkammaren för att komma åt det.. 
 
 

Inte så långt borta som man skulle kunna tro

Tankar och sånt Permalink1
Idag har jag tänkt mycket på min kommande födelsedag. Jag vill fira. Jag vet hur jag vill fira.. Det finns bara ett stort problem. Jag har ingen att fira med. Jag har haft det här dilemmat i ett par år nu. Och varje gång har det slutat med att jag inte firat.
 
Jag försökte fira förra året. Då ville jag egentligen ha en riktig fest, men insåg att jag inte har några att bjuda så jag nöjde mig med ett intimt litet firande med bara min kärlek och Robin. Och det var trevligt, men jag kände mig ändå besviken eftersom det inte var vad jag ville. 
 
I år vill jag inte ha någon fest. Inte som det känns just nu i alla fall. Jag vill ha en tjejmiddag. Där vi är typ 4-5 tjejer som äter god mat, spelar lite sällskapsspel och dricker lite drinkar. Typ nästan lite som en drinkprovning fast mer avslappnat osv. Ingen fylla eller nåt sånt där. Bara avslappnat och trevligt. Men jag har inga tjejer att bjuda. 
 
Jag funderade ett tag om jag skulle bjuda typ barnens gudmor, mamma och farmor osv. Men.. det var inte riktigt en bra idé det heller. För det första är barnens gudmor och mamma dom enda som får vara barnvakt till Ness.. Och hur skulle jag någonsin kunna välja bara en av dom? Min mamma är min mamma och jag älskar henne oändligt mycket, men barnens gudmor är en sån underbar människa. Hon har ställt upp så mycket för mig. Mer än någon annan skulle jag säga. Och jag älskar henne jättemycket också! Så det går liksom inte. För det andra så vill jag ju egentligen att det ska vara vänner. Och även om jag betraktar båda som vänner så är det fortfarande inte riktigt helt samma sak.
 
Jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Jag vill inte att göra som förra året för då kommer jag bli besviken igen oavsett om det är trevligt eller inte. Och om jag inte kommer på en lösning så kommer jag inte fira (förutom släkt och fika) i år heller. Och då kommer jag bli ännu mer besviken. Det blir liksom mer påtagligt att jag inte har så många vänner och bekanta kvar. 
 
Några idéer? Vad kan jag göra för att fira mig i år och samtidigt inte känna mig besviken?
 
 
Till top