All About Arasen

Hej då

Det som kallas vardagen Permalink0
Har bestämt mig för att sluta blogga. Bara sådär.. Helt utan förklaring..

Vilken kväll

Det som kallas vardagen Permalink0
Idag har vi firat sveriges nationaldag genom att äta god mat. Annars har det varit som vilken dag som helst...Det är kvällen som har varit lite jobbig bara.. Alvin lyckades kämpa igenom sin nattmedecin tills den slutade verka och var vaken till nästan halv tolv... Och Nessa kräktes. Hon verkade må bättre ett tag, men sen har hon gnytt och gråtit om varannat. Hon försöker somna, men det verkar som att hon inte får någon ro...
 
Jag tror inte att Nessa är magsjuk. Däremot kommer hon ju få vara hemma från dagis imorgon i alla fall.. Och jag får avboka ett möte jag verkligen såg fram emot. Men vad ska man göra? Är man ensamstående så finns det ingen annan som kan vara hemma och hjälpa till. Mötet går ju som tur är att boka om. Det viktigaste just nu är att hon somnar snart. Hon behöver sova (och jag med för jag är svintrött idag)- 

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Det som kallas vardagen Permalink0
Idag skulle Alvin gå på kalas. Det var en tjej i klassen som fyllde år och skulle ha kalas ute i vilsta. De skulle äta hamburgare och ha femkamp. Han har verkligen sett fram emot det här kalaset. Han bad mig göra ett kort till tjejen som fyllde och han valde ut presenten helt själv. Han ville köpa örhängen till henne och han valde helt själv vilka vi skulle köpa. 
 
Det här med kalas har ju inte alltid gått så bra för Alvin. Det har resulterat i mycket missförstånd och det har slutat med kaos. Därför valde jag att stanna kvar i vilsta under tiden som kalaset var. Så att jag snabbt skulle kunna komma om något inträffade. Jag kände mig ändå ganska säker med att lämna honom efter att jag pratat med flickans mamma. 
 
Sen så händer det. Telefonen ringer. Och det är flickans mamma. Jag hinner tänka åh, herregud vad är det som har gått fel nu? Jag fick en klump i magen. Sedan säger mamman att Alvin har ramlat och gjort illa sig. Klumpen i magen försvann. Jag blev så lättad. Det hade alltså gått bra, men han hade bara gjort illa sig lite.. Trodde jag. 
 
När jag kom tillbaka och mötte upp dom såg jag hur Alvin såg ut. Det värsta var väl borttorkat, men det var fortfarande en del blod kvar. Och skrapsår. Så många skrapsår. Han hade sprungit upp för vilstabacken (hela vägen upp, för er som vet hur den ser ut så är det ju väldigt bra jobbat) och sen hade han sprungit ner. När han nästan var nere så gav benen vika mitt från ingenstans. Han ramlade och tog i sig med händerna, men ansiktet hamnade i gruset. Sen gled han en bit..
 
Han hade mest skrapsår i ansiktet. På näsan, på kinden, under ögat osv. Han hade skrapsår på foten, båda knäna, ena handen och armen. Och ett rejält skrapsår på bröstet. Vi fick åka hem. Johan var snäll som kom över och tvättade rent alla sår ordentligt. Sedan har Alvin tagit det lugnt hela dagen. Klagat lite på att det gör ont till och från, men det är ju inte alls konstigt.
 
Han har varit lite orolig över morgondagen. Han vill inte att någon ska fråga honom om vad som hänt. Han tycker att det är lite jobbigt att stå i centrum på det viset. Jag har försökt prata med honom om att dom bara är oroliga och bryr sig om honom (alla som var på kalaset undrade hur det var med honom). Vi får se hur det går. Jag tänkte även skicka iväg ett sms till läraren imorgon och berätta att Alvin inte vill göra någon stor grej av det..
 
På bilden är det hyfsat tvättat, det såg också lite värre ut på riktigt..Nu är han dock rengjord och omplåstrad
Till top