Det var han...
Igår var en väldigt intensiv dag. Det var intensivt direkt från morgonen. Ungarna skulle till dagis och skola, magen kraschade mitt i allt, jag skulle hinna till tåget osv osv.. Det var dessutom första gången på typ två år som jag åkte tåg.
När jag kom fram till Norrköping så hoppades jag på att min syssling kunde köra mig. Han jobbade dock inte i stan just igår så det gick inte.. Jag känner mig lite osäker på det här med spårvagn och sånt så jag bestämde mig för att ta fram GPSen på telefonen och börja vandra med musik i öronen. Jag gick nästan rätt hela vägen. Det var på slutet bara som GPSen sa åt mig att svänga åt fel håll.. Jag stod säkert i 10 minuter och funderade på vart jag var och vart jag skulle gå.. Tillslut frågade jag en kvinna som gick förbi och hon pekade mig åt rätt håll.. Det var snett över gatan jag skulle gå bara..
När jag kom fram till äldreboendet så råkade jag komma precis när dom skulle äta. Först fick jag se honom lite snabbt, men jag fick sitta i ett annat rum när de åt. När maten var avklarad rullade dom in honom i hans rum och jag fick följa med. Det tog nog inte ens en halv minut innan vi blev ensamma..
Det är flera som har frågat hur det gick igår när jag träffade honom. Det är ju trots allt nästan 20 år sedan vi träffades.. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska svara på frågan.. Jag kan inte påstå att det gick dåligt.. För han blev glad över att se mig, han minns mig och det kändes skönt att äntligen få träffa honom igen. Men jag kan inte påstå att det gick bra heller.. Jag hade tänkt ut en del saker i förväg som jag ville berätta och det var avklarat så mycket tidigare än vad jag trodde att det skulle vara.. Det blev ganska mycket tystnad för att jag inte visste vad jag skulle säga och tillslut satt jag bara och tänkte "men för i helvete, Sara! Nu får du komma på nåt att säga! Men kom igen då, tänk lite!" Som min fina vän sa idag.. Det gick helt enkelt.. Inte bra, inte dåligt. Det bara gick.
Han var ju inte i jättebra skick. Han var både bättre och sämre än jag trodde.. Han kunde kommunicera mycket mer än jag trodde att han kunde, dock hör man nästan ingenting alls.. Mer än hälften av det han försökte säga förstod jag inte alls.. Jag antar att man lär sig allteftersom.. Personalen förstod ju mycket mer än vad jag gjorde. Han var dock oerhört klar i huvudet och det är ju väldigt skönt. Han förstår vad man säger, han minns saker från när jag var liten osv. Kroppen var inte lika bra.. Han satt i rullstol och var så stel på ena sidan kroppen att han knappt kunde röra den armen.. Hans diabetes var en tickande bomb sa personalen. Hans blodsocker är sjukt ojämnt hela tiden.. Och jag är inte så insatt i just diabetes, men det känns ju inte alls bra att dom säger så..
Personalen kändes bra.. Speciellt tjejen som jag pratade med sist. Henne gillade jag verkligen. Morfars bror verkade också tycka om henne.. Hon skrev in mig som anhörig och kryssade samtidigt i att det är mig man ska kontakta om något händer honom. Om han skulle bli värre eller så.. Jag la även till mamma som anhörig. Förutom oss två så fanns där bara två namn till.. Den ena var en vän till honom som jag inte tror är i livet längre och den andra var hans god man. Hon är tydligen inte sådär jätteintresserad för hon är knappt där och hälsar på honom och när hon väl är det så är det bara under någon minut när hon ändå har andra ärenden där.
När jag skulle gå så hade han världens största leende. Han var så söt och mitt hjärta smälte sönder totalt! Han sa till personalen att jag var lika söt nu som då.. Det kändes så värt att åka dit även om det var jobbigt. Jag sa att jag ska försöka åka någon gång i månaden. Jag känner att det kan vara skönt för honom att känna att han har någon. Helst skulle jag vilja åka en gång i veckan, men det säger plånboken nej till. Jättelätt med barnvakt blir det ju inte alltid heller.. Barnen kommer inte få följa med dit.
Jag tog en promenad tillbaka till tåget. Provade att gå utan GPS och jag gick såklart vilse.. Jag hittade rätt tillslut i alla fall.. Det var helt perfekt med tio minuter kvar till tåget skulle gå.. Hämtade Ness innan jag åkte hem. Jag fick skjuts och jag kände att jag inte orkade laga mat, så vi svängde förbi Burger King. Kokade lite vatten när jag kom hem (man måste ju tydligen göra det nu). Kollade på paradise hotel på kvällen och sen somnade jag.. Helt slut.. Idag har jag haft oerhört lätt för känslor om man säger så.. Nästan som att känslorna setat utanpå kroppen idag.. Det har hänt en hel del idag också, men det orkar jag inte ta nu.. Nu vill jag bara soooova..
Godnatt ♥
När jag kom fram till Norrköping så hoppades jag på att min syssling kunde köra mig. Han jobbade dock inte i stan just igår så det gick inte.. Jag känner mig lite osäker på det här med spårvagn och sånt så jag bestämde mig för att ta fram GPSen på telefonen och börja vandra med musik i öronen. Jag gick nästan rätt hela vägen. Det var på slutet bara som GPSen sa åt mig att svänga åt fel håll.. Jag stod säkert i 10 minuter och funderade på vart jag var och vart jag skulle gå.. Tillslut frågade jag en kvinna som gick förbi och hon pekade mig åt rätt håll.. Det var snett över gatan jag skulle gå bara..
När jag kom fram till äldreboendet så råkade jag komma precis när dom skulle äta. Först fick jag se honom lite snabbt, men jag fick sitta i ett annat rum när de åt. När maten var avklarad rullade dom in honom i hans rum och jag fick följa med. Det tog nog inte ens en halv minut innan vi blev ensamma..
Det är flera som har frågat hur det gick igår när jag träffade honom. Det är ju trots allt nästan 20 år sedan vi träffades.. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska svara på frågan.. Jag kan inte påstå att det gick dåligt.. För han blev glad över att se mig, han minns mig och det kändes skönt att äntligen få träffa honom igen. Men jag kan inte påstå att det gick bra heller.. Jag hade tänkt ut en del saker i förväg som jag ville berätta och det var avklarat så mycket tidigare än vad jag trodde att det skulle vara.. Det blev ganska mycket tystnad för att jag inte visste vad jag skulle säga och tillslut satt jag bara och tänkte "men för i helvete, Sara! Nu får du komma på nåt att säga! Men kom igen då, tänk lite!" Som min fina vän sa idag.. Det gick helt enkelt.. Inte bra, inte dåligt. Det bara gick.
Han var ju inte i jättebra skick. Han var både bättre och sämre än jag trodde.. Han kunde kommunicera mycket mer än jag trodde att han kunde, dock hör man nästan ingenting alls.. Mer än hälften av det han försökte säga förstod jag inte alls.. Jag antar att man lär sig allteftersom.. Personalen förstod ju mycket mer än vad jag gjorde. Han var dock oerhört klar i huvudet och det är ju väldigt skönt. Han förstår vad man säger, han minns saker från när jag var liten osv. Kroppen var inte lika bra.. Han satt i rullstol och var så stel på ena sidan kroppen att han knappt kunde röra den armen.. Hans diabetes var en tickande bomb sa personalen. Hans blodsocker är sjukt ojämnt hela tiden.. Och jag är inte så insatt i just diabetes, men det känns ju inte alls bra att dom säger så..
Personalen kändes bra.. Speciellt tjejen som jag pratade med sist. Henne gillade jag verkligen. Morfars bror verkade också tycka om henne.. Hon skrev in mig som anhörig och kryssade samtidigt i att det är mig man ska kontakta om något händer honom. Om han skulle bli värre eller så.. Jag la även till mamma som anhörig. Förutom oss två så fanns där bara två namn till.. Den ena var en vän till honom som jag inte tror är i livet längre och den andra var hans god man. Hon är tydligen inte sådär jätteintresserad för hon är knappt där och hälsar på honom och när hon väl är det så är det bara under någon minut när hon ändå har andra ärenden där.
När jag skulle gå så hade han världens största leende. Han var så söt och mitt hjärta smälte sönder totalt! Han sa till personalen att jag var lika söt nu som då.. Det kändes så värt att åka dit även om det var jobbigt. Jag sa att jag ska försöka åka någon gång i månaden. Jag känner att det kan vara skönt för honom att känna att han har någon. Helst skulle jag vilja åka en gång i veckan, men det säger plånboken nej till. Jättelätt med barnvakt blir det ju inte alltid heller.. Barnen kommer inte få följa med dit.
Jag tog en promenad tillbaka till tåget. Provade att gå utan GPS och jag gick såklart vilse.. Jag hittade rätt tillslut i alla fall.. Det var helt perfekt med tio minuter kvar till tåget skulle gå.. Hämtade Ness innan jag åkte hem. Jag fick skjuts och jag kände att jag inte orkade laga mat, så vi svängde förbi Burger King. Kokade lite vatten när jag kom hem (man måste ju tydligen göra det nu). Kollade på paradise hotel på kvällen och sen somnade jag.. Helt slut.. Idag har jag haft oerhört lätt för känslor om man säger så.. Nästan som att känslorna setat utanpå kroppen idag.. Det har hänt en hel del idag också, men det orkar jag inte ta nu.. Nu vill jag bara soooova..
Godnatt ♥