Hur kan man vara så nervös?
Idag har varit en sån där telefondag igen. Jag har setat i telefon med skolan (de vet fortfarande inte riktigt vad som händer nästa vecka och jag vill att det ska vara klart redan, tänker tjata tills jag vet något mer), med bup, med kommunen, med mamma, med min nya arbetsspecialist m.m. Nästan hela förmiddagen gick åt att prata i telefon. Jag hade tänkt att vila lite efter att jag lämnat Ness, men så blev det inte.
Passade även på att ringa äldreboendet där min morfars bror bor och påminna om att jag kommer imorgon. Ville samtidigt höra mig för lite om någon kunde vara där utifall det skulle bli stelt.. Jag fattade inte riktigt, men det lät som att det finns personal i närheten utifall det är något. Det är alltså ingen som faktiskt kommer vara med i början och kolla hur det går.. Det kan jag tycka är lite konstigt?
Nu är ju jag den jag säger att jag är... Men tänk om jag inte varit det? Hur ska dom kunna veta det? Här ringer jag och säger att han är min morfars bror och att vi inte har setts på 20 år. Han har svårt att kommunicera och har inga anhöriga.. Hur ska dom verkligen kunna veta att jag är den jag säger att jag är? Och dom tänker bara "lämna" oss..
Jaja.. Förhoppningsvis kommer det gå bra. Jag är så sjuuuukt nervös! Jag har inte träffat honom sen jag var liten och nog för att jag kände honom lite grann då, men alltså jag var ju barn.. Det var ju inte så att vi kände varandra jätteväl kan man påstå.. Inte så väl som jag kanske skulle ha känt honom om jag var äldre.. Jag har ingen aning om vad han hade för intressen tex.. Jag hoppas att jag känner igen honom när jag ser honom, men man kan ju ändras ganska mycket på så lång tid.
Jag åker i alla fall imorgon. Jag lämnar Nessa på dagis och sen lämnar jag vagnen hemma innan jag drar vidare mot tåget. Det känns lite stressigt, men jag tror att jag kommer hinna.. Jag hoppas att jag kommer kunna somna också. Just nu är jag typ spänd i hela kroppen.. Jag är så nervös och spänd inför morgondagen.. Jag vet inte alls hur jag ska kunna koppla av..
Passade även på att ringa äldreboendet där min morfars bror bor och påminna om att jag kommer imorgon. Ville samtidigt höra mig för lite om någon kunde vara där utifall det skulle bli stelt.. Jag fattade inte riktigt, men det lät som att det finns personal i närheten utifall det är något. Det är alltså ingen som faktiskt kommer vara med i början och kolla hur det går.. Det kan jag tycka är lite konstigt?
Nu är ju jag den jag säger att jag är... Men tänk om jag inte varit det? Hur ska dom kunna veta det? Här ringer jag och säger att han är min morfars bror och att vi inte har setts på 20 år. Han har svårt att kommunicera och har inga anhöriga.. Hur ska dom verkligen kunna veta att jag är den jag säger att jag är? Och dom tänker bara "lämna" oss..
Jaja.. Förhoppningsvis kommer det gå bra. Jag är så sjuuuukt nervös! Jag har inte träffat honom sen jag var liten och nog för att jag kände honom lite grann då, men alltså jag var ju barn.. Det var ju inte så att vi kände varandra jätteväl kan man påstå.. Inte så väl som jag kanske skulle ha känt honom om jag var äldre.. Jag har ingen aning om vad han hade för intressen tex.. Jag hoppas att jag känner igen honom när jag ser honom, men man kan ju ändras ganska mycket på så lång tid.
Jag åker i alla fall imorgon. Jag lämnar Nessa på dagis och sen lämnar jag vagnen hemma innan jag drar vidare mot tåget. Det känns lite stressigt, men jag tror att jag kommer hinna.. Jag hoppas att jag kommer kunna somna också. Just nu är jag typ spänd i hela kroppen.. Jag är så nervös och spänd inför morgondagen.. Jag vet inte alls hur jag ska kunna koppla av..
Har satt in den här bilden i en ram som jag ska ta med mig till honom imorgon.