Osynliga ärr
Idag har jag haft mycket tankar. Jobbiga tankar. Tankar på varför jag är som jag är på vissa sätt och hur mitt förflutna har format mig. Tankar på de djupa såren som sitter inom mig. Sår som jag trodde inte fanns kvar. Eller ja, det är väl inte sår längre. Det är väl vad man kallar för osynliga ärr.
Kan man någonsin bli av med dessa osynliga ärr? Jag känner mig jobbig och paranoid. Det känns som något dåligt ska hända om jag gör minsta lilla fel. Jag vågar nästan inte säga vad jag tänker för jag vill inte att någon ska ta illa upp. Jag ber om ursäkt till allt och alla känns det som. Även för saker som jag inte kan rå för. Jag får dåligt samvete över typ allt. Allt på grund av de osynliga ärren.
Ärren påminner mig om vad som kan hända. Saker jag säger kanske kan missuppfattas och då är det lika bra att vara tyst istället. Jag vågar knappt erkänna hur jag mår för jag är rädd att den lilla omgivning jag har kvar ska vända mig ryggen om jag mår för dåligt. För det har hänt förut.
Jag måste få bort idén och bilden av att jag måste vara perfekt. Men jag vet inte hur.. För jag vet vad som har hänt förut när mina brister kryper fram. Och jag är så rädd för att det ska hända igen. Jag drömmer om att åka bort och få vara helt ensam i en vecka i hopp om att det skulle lösa allt på något magiskt sätt. Men jag vet att det inte är så enkelt. Ingenting skulle ändras. För att förändra tankesättet måste jag börja med mig själv. Men vad och hur?
